Separationsångest

Sista avsnittet True Blood. Känns lite vemodigt. Kändes som att avsnittet skulle slätas ut, mattas av - en fin avslutning. Men sen händer det igen. En riktig nagelbitare, en lång sådan. Välkomnar säsong tre med öppna armar när blommorna börjar slå ut igen.

Har packat väskan. Ser fram emot morgondagens resa och kvällen med spelning och tidningskollegor jag aldrig träffat. Fint.

176, förändringsjunkie?

Känner återigen hur det kliar i fingrarna, måste bara skriva några rader eller så. Kanske beror det på mörkrets intrång och stundande höst? Tycker mig känna igen årstidsrytmen och med hösten plockar jag återigen fram A partial print och känner att inspirationen faller på. Vill skriva, vill fota, vill måla om, vill byta design. Förnyelse, ja tack!

Just nu är M ute på vift och på första gången sedan tv:n lämnade lägenheten känner jag att det hade varit fint med en trots allt. Jag väntar olidligt mycket på upplösningen av True Blood säsong två och hade gärna firat med att kunna titta på den bekvämt från soffan. Måste dock erkänna viss separationsångest men planerar att ta tag i Six Feet Under (även den en Alan Ball-skapelse) som komplement sålänge. Påminner mig om att jag har en intervju imorgon med en vampyrforskare. Udda, men spännande. Måste förbereda lite mer.

Känner mig lite illamående. Magsjuka eller inbillningssjuka? Vet inte så noga.