Idag har varit en fin dag tillsammans med M. Det enda som gav dagen den där känslan av att inte var 100% bra, var incidenten när vi gick mot tåget för att åka till stan. Strax bakom oss sa någon någonting om att en påse behövdes och av känslan i rösten märkte jag att något hade hänt. Just då såg jag något vitt lurvigt som låg på rälsen och när jag tittade längre bort såg jag något så hemskt - en pudels huvud! Det var så hemskt att se, jag mådde illa ett bra tag efter det. Synen och känslan av vad den stackars ägaren måste ha sett/mått. Usch, det smärtar i bröstet. Jag kunde inte låta bli att tänka på hur jag själv mådde efter att ha sett en för mig okänd hund i den situationen och hur det då hade kännt om man hade haft oturen att få bevittna om en människa hade klivit ut på spåret. Usch! Jag mår fortfarande konstigt när jag tänker på den stackars hunden och ägaren. I övrigt har det varit en ganska bra dag med fika och fint sällskap.

Jag är mätt, varm av rödvin och lyssnar på Winnerbäcks nya skiva. Jag vet inte hur jag ska förålla mig. En person från förr (egentligen så obetydlig att jag inte ens vet om jag ska benämna henne så) hörde av sig efter att ha sett min hälsning till C på ett av alla communitiyn. Hon skrev ett mail och frågade hur det var med C och hoppades att ingenting hade hänt. Jag har fortfarande inte svarat. Som jag skrev, jag vet inte hur jag ska förhålla mig. Personen som skrev har varken jag eller C haft speciellt mycket med att göra, förutom när vi hade bandet och hon och de andra tjejerna var de värsta konkurrenterna. Till en början kunde vi prata med varandra, banden emellan, men sen kom vi att hata varandra (jag tror det var ömsesidigt) sådär som bara tonåringar kan göra. Hade jag sett henne på stan, hade C sett henne eller de andra så är jag ganska säker på att varken vi eller hon hade hälsat ens. Jag vet inte hur jag ska göra, borde jag svara? Är det bara en ärlig fråga och ett hopp om att ingeting har hänt (det har hänt) eller är det bara den rena nyfikenheten att ta reda på vad som hänt någon som man morrat åt från replokalen på andra sidan väggen? När jag skriver såhär kan jag känna att jag sakta faller tillbaka till 15 igen. Kanske är hon orolig? Kan man vara det för någon man aldrig känt? Jag vet av egen erfarenhet att man tar åt sig vid en oväntad och plötslig bortgång, även fast det hänt någon man bara träffat flyktigt på en festival (som i mitt fall, S; det är först nu jag verkligen förstår din saknad). Å andra sidan vet hon inte vad som hänt och i bakhuvudet hör jag pratet i hålan jag kommer ifrån, hur man som gamar gottar sig i andras svårigheter. Jag vet inte hur jag ska tänka, om jag ska svara. Jag undrar om någon blir lyckligare. Kanske är det bara vinets inverkan.

(Det här är tydligen perentesernas inlägg, jag vet inte ens om det är någon som bryr sig)

Idag fyller världens bästa kille år och jag har varit och lämnat in fem cv:n samt skickat ett via post. Jag gick upp halv åtta och nu satte jag mig nog ner för första gången. När jag hade lämnat mina papper handlade jag frukt och grädde till tårtan och la ihop den när jag kom hem. Ikväll blir det kalas i miniformat och imorgon åker jag kanske "hem till byn" och går en långpromenad för att kanske senare åka till köpcentrat tillsammans med mamma. Sånahär dagar känns bra, när man faktiskt uträttat lite saker. Annars har jag mest små dunbollar i huvudet med morrhår och fyra tassar.

För ett tag sen pratade jag med J om att bara gå hemma och inte göra någonting. Det börjar bli tröttsamt. Visst, jag söker jobb och tar en kaffe med någon då och då, men att inte jobba/gå i skolan börjar bli tråkigt. Anledningar:

1. Inga pengar in på kontot
2. Värdesätter inte den lediga tiden
3. Hjärnan går på sparlåga

Alla anledningar är hemska i sig, men nummer tre är kanske det hemskaste faktum. Som jag sa till J tar jag mig inte för någonting kreativt alls. Är man pressad och har mycket att göra, då faller liksom inspirationen på. Jag ser bara hur det går med inlämningsuppgiften jag jobbar med - det går segt. Gud, jag vill bara ha ett jobb!

Idag har jag varit och fikat med V. Det är lätt att prata med henne och ibland önskar jag att jag hade vågat säga mer, precis som hon.

Igår ringde farfar och var helt förstörd över att farmor får åka in och ut från sjukhuset på grund av sin arm. Jag lider verkligen med farmor, men även med farfar som jag igår för första gången hörde gråta. Det högg till i hjärtat när han berättade hur de träffades och hur han skulle känna om hon gick bort. Jag vet att farmor fixar det här, så illa är det inte. Men ändå, farfars oro. Stackarn. Jag vet inte vad som händer just nu, men 2007 måste vara det år som går till historien med olyckor och andra tråkigheter. Jag tänker på er alla.

Annars saknar jag J och C och plockar strax fram boken för att skriva några rader innan jag somnar.

Gårdagens urladdning och tröttheten på kvällen är som bortblåst. Ceremonin var fin och jag är så otroligt glad och tacksam för orden, speciellt från A. Tack alla för det ni sa och det ni gjorde - det betyder mycket. Nu måste jag ha frisk luft och göra av med lite energi - var kommer den ifrån? Under eftermiddagen har jag samlat kort på C i en speciell mapp, lyssnat på låtarna från igår, skrivit på inlämningsuppgiften och lagat mat. Vad jag än gör så är tankarna kvar. Du finns hos mig.

Jag vet inte vad jag ska skriva här längre. Nu skriver jag istället i en liten bok med blanka sidor. Det finns bara en läsare.

Huset är ett sjukhem. M och pappas sambo ligger i sängen och i telefonen svarar man med plastpåse på(?). Den här söndagen har varit den segaste någonsin. Höjdpunkterna har varit att baka äppelkaka, Kents nya singel och nya skivans omslag (förmågan att fånga ljus och känsla!). Annars inget.

Jag valde trots allt att inte gå på ceremonin; jag vill minnas dig som du var. Istället sitter jag här med regnet mot rutan och lyssnar på Feist och minns hur det var. Det är både tungt och glädjande att hösten gör intåg.

Jag vet inte hur jag ska skriva, vad jag ska säga och inte heller hur jag ska agera. Jag, med andra, har mist en vän - en vän som länge nog hade förföljts av de mörka skuggorna och som till slut valde bort livet. Jag hoppas att du har det bättre nu.

Jag har gråtit, men inte speciellt mycket. Jag försöker förstå, och till viss del förstår jag dig. Men jag saknar dig så otroligt mycket. Allt jag hoppas på är att du har det bättre nu.

Fina minnen har jag i både huvud och bröst och bilder från den tiden får det att hugga till i hjärtat. Jag minns stoltheten när du sjöng och när publiken bad om extranummer, jag minns blicken när du lyssnade och förstod, jag minns flykten och jag minns tonårens du och jag mot världen. Samtidigt minns jag bilderna från mellanstadiet - kravet att passa in, jag minns bilderna från högstadiet - att försöka räckte inte till. Alla fick kämpa, jag fick kämpa, men inte minst du. Vi höll oss över ytan, du och jag. Du ska veta att jag tycker att du var stark. Men det är hur du log, hur du rev på dina naglar och hur jag alltid kunde komma till dig som sitter kvar längst in. Jag kommer alltid att minnas dig hur du var. Alla faller vi någon gång. Jag hoppas att du känner att jag funnits till hands. Jag vill trösta mig med att alla relationer går upp och ner. Och jag lovar att jag aldrig har slutat bry mig.

Jag minns när din syster berättade att något hade hänt. Hon sa jag kunde nå dig på ett nummer. Mitt hjärta stannade för en sekund. Vi hade inte hörts på så länge. När jag äntligen nådde fram fanns det nåt vekt i din röst, men jag tyckte mig höra en glädje över att jag faktiskt hörde av mig. Jag borde hört av mig mer. Lättnaden efteråt var enorm. Du lovade att ta hand om dig.

Jag hoppas att du har det bra min vän, och jag vet att vi ses igen. Du kommer alltid att finnas kvar i mitt hjärta. Det var ju trots det vi delade, hjärta och smärta.

Sov gott.