2007 - ÅRETS

SANNING: Det går om viljan finns.
BÄSTA: Berlin, alla kategorier.
SÄMSTA: C lämnade oss, Ma blev sjuk.
RESA: Räknas att flytta?
OBSESSION: Second hand och antikt.
ÅRSTID: Våren.
SKÄMT: Många, men kanske inte värda att nämnas.
ROLIGASTE HÄNDELSE: Berlin och allt som hörde till, lägenheten.
BÄSTA VÄLBEHÅLLDA LÖFTE: Våga lite mer.
TV-PROGRAM: Top Model by Heidi Klum.
KOMPLIMANG: Att bli publicerad.
DEPRESSION: Se "SÄMSTA".
TE: Champagne, Grönt Chai och grönt med citron.
FINASTE HÖGTID: Midsommar.
JAG-HATAR-DIG: Kanske inte så starkt som h a t a r, men jag måste nog säga läraren i Sozialpsychologie.
KÄRLEK: Marcus såklart!, Berlinkvällar.
FILM: Good Bye, Lenin!, Sonnenallee och Das Leben der Anderen.
CITAT: Det finaste någon sagt var det någon sa på C's begravning.
KONSERT: Damero, Modeselektor och Ellen Allien på Watergate.
FÖRÄNDRING: 2007 har varit förändringarnas år - jag har bott på fyra adresser.
VÄN: Jennie - alla år!
DRICKA: Weihenstephaner Weissbier med citron, te, Becks lemon, Bionade ginger/orange.
MATRÄTT: Pasta av olika slag.
KLARAR-MIG-INTE-UTAN: Kalendern.
HJÄLPANDE HAND: Marcus alla kategorier!
BEFRIELSE: Fixa det mesta på FHTW.
UPPTÄCKT: En del nya sidor och en underbar stad!
BISARRASTE: Att TL-intervjun inte blev av och att jag numera jobbar extra med gamlingarna (= tidsmaskinresa tre år bakåt!).
JOBBIGASTE: Flyttkartonger och se "SÄMSTA".
FEST: Många under våren men spelningen på Watergate måste varit den bästa.
ORD: Snarare frasen "Ich hätte gern...".
LÅT: Damero - Zwischen gestern und Morgen.
BAND: Damero, Soffy O och Tiger Lou.
SKRÄMMANDE HÄNDELSE: Se "SÄMSTA".
DET-TRODDE-JAG-ALDRIG: Flytten utomlands och se "SÄMSTA".
FÖRLÅT: C.
GÅR-EJ-ATT-LYSSNA-PÅ-UTAN-TÅRAR-LÅT: Den första på begravningen.
PIGGA-UPP-LÅT: Någon med Soffy O eller Suburban kids with biblical names.
CAFÉ: Kaffeeladen, Elephant.
JAG-KLARAR-MIG-FAKTISKT-UTAN: Inrutade vanor till max.
LYCKLIGASTE STUND: Berlin med Marcus och nuvarande lägenheten.

Trouble and desire

Jag sitter och lyssnar på Tiger Louskivan med etiketten "Sonderpreis 3.50" som jag hittade i Berlin. Jag älskar Sam as in Samantha och funderar på att skriva en lista Topp5 - 2007. Återkommer.

Dagens att göra

I dag blir det nästan lika fullspäckat. Strax åker vi till pappa och tvättar bilen och visa PDF:n med förslag på 2008katalogen. Sen tar vi oss till stan igen och köper de sista julklapparna och fikar eventuellt med mamma, för att sedan gå hem och packa upp lite lådor. I kväll har V glöggfika med mycket folk vilket ska bli roligt. Det blir nog en bra dag.

Booked

Jag vet inte om det bara är julen som gör att almanackan har varit full de senaste två dagarna. Men det spelar ingen roll, för det har varit roligt. Igår jobbade jag förvisso, men det var okej. Efter det gick jag hem till A och kelade med hennes katt, blev bjuden på lussebullar och senare mat. Vid 19 gick vi till B och drack glögg som vi brukar göra varje år. M var snäll och kom och hämtade mig på kvällen.

Idag lyckades jag ta fel på tvättiden och körde, i god tro om att det var min tid, igång två maskiner tvätt. En stund senare ringde det på dörren och det visade sig att jag hade tittat fel när jag bokat tiden och således börjat tvätta på någon annans tid. Men det var inte mycket att göra, så jag fick tvätta klart det jag hade påbörjat. En stund innan kläderna var helt torra (skitjobbigt) stressade jag ner till Folk & Rock för att möta J. Vi spatserade ner till Drottninggatan och fikade i chokladbutiken. Han blev mäkta imponerad av sin present från M och mig, och innan vi skildes åt fick jag med mig ett Zero-nummer (Kentupplagan) och en turkisk kokbok skriven på tyska (?!). Det kändes bra på hemvägen både på grund av idéerna vi spånade på och det faktum att jag ÄNTLIGEN hittat en julklapp som jag känner mig nöjd med som M ska få.

Nu sitter vi och lyssnar på någon dubstepskiva, en genre jag aldrig hört talas om, som M hittade på dagensskiva.com. Den verkar lovande. Jag såg nyligen att Ellen Allien har spelning på Weekend Berlin under BPitch Controls label night. Därför önskar jag nästan att vi befinner oss i Berlin på nyårsnatten. Men men. Fler tillfällen kommer säkert.

Blickar framåt

Äntligen! Under tiden som jag var på jobbet idag tapetserade M, hans pappa och A sovrummet! När jag kom hem fattades bara en våd och nu äntligen är det klart - vilket innebär att vi i morgon kan flytta in sängen och lite annat. Även fast vardagsrummet är kvar känns det som en otrolig lättnad att i alla fall ETT rum är klart att börja inreda/leva i.

I morgon jobbar jag igen. Men jag skattar mig lycklig åt att jag kan dra mig i sängen extra med bästa killen eftersom jag börjar först klockan två. Dessutom hinner vi kanske ner till visningen innan morgondagens auktion och kan titta hur emmafåtöljen ser ut i naturligt ljus. Jag tror att den kanske hade varit fin i sovrummet.

Snart är det verkligen julafton! Jag ligger efter med julklappar (jag måste erkänna att jag har ledsnat, speciellt utan pengar och idéer). Jag vill ge de närmsta fina och personliga saker som betyder något. Jag vill inte ge något som är halvhjärtat. Men just nu tryter idéerna och dem med pengarna. Det är bara två julklappar som är klara, resten får jag försöka att hinna med nästa vecka.

Nu ska jag och M se ett avsnitt av Boston Tea Party. Sen blir det tusen kramar, om jag får bestämma!

Konstigt

I tisdags hamnade vårt reportage på löpsedeln. Lite varstans i stan stod det om Xtras Berlinspecial. Det kändes otroligt peppande och jag ber till gud att jag får syssla med just sånt i framtiden.

Igår, när M var på jobbet, hände en konstig sak. Jag satt vid datorn och kollade diverse bloggar och under tiden lyssnade jag på Virginia Jetzt! i stereon. Jag läste en blogg som nästan skulle kunna vara C's. Jag fick en känsla av att personen som skrev det genomled ungefär detsamma som C gjorde och det kändes som att historien upprepade sig lite. När jag hade läst en bit sänktes volymen på stereon. En kort stund senare höjdes volymen (och nej, det har inte varit något fel på varken stereo eller skiva innan). Sänktes. Höjdes och sänktes. Så höll det på tills jag stängde av den. Kanske blev det något fel någonstans, eller är det jag som inbillar mig saker?

Absolute beginners

På några plan av mitt och J's arbete känner jag mig som en absolut nybörjare. Precis som jag konstaterar de tankarna trycker jag igång iTunes och startar den för mig ogenomlyssnade Bowiesamlingen. Första låten: Absolute beginners. Livets ironi?

För någong timme sedan promenerade jag ner till hamnen för att dricka te. Jag satt vid fönstret och tittade ut över havet och läste Kings David Gahan-special. Vissa gånger är killmagasinen så mycket bättre än de där klassiskt tjejiga blaskorna. Ofta tilltalar layouten mer (i alla fall i jämförelsen King - VeckoRevyn) och tonen i texterna är oftast mer neutrala (om de inte hamnar på en dricka-sprit-och-köra-fort-som-fan-nivå). Hur som helst gjorde tidningen mig litet mer hoppfull inför framtiden, om än på ett ganska indirekt sätt. Men det kändes bra i alla fall, att full med te vandra, upp för branta backen, hemåt. Jag var lite nyfiken på secondhandaffären som ligger ett stenkast ifrån oss och var tvungen att kika in. De hade en del fina väskor, men till priser som inte passar min plånbok just nu. Ovanvåningen verkade lovande, men undervåningen får jag ta nästa gång. Kanske i sällskap med Je?

Freundschaft

Shoppingen/fikan/lägenhetsvisningen med Car var riktigt rolig idag. Det var nog evigheter sen sist vi sågs. Mycket att prata om och mycket att skratta åt. Det slår mig nu att jag har varit nere på stan hur mycket som helst sen vi flyttade in här. Inte för att jag har shoppat (det tillåter inte kontot ändå), men det har varit sköna promenader. Även de dagar de har regnat.

De senaste två dagarna när jag gått ner mot stan har jag träffat på en kvinna med en fransk bullterrier. Jag vet inte hur vanliga de är, men jag har inte tidigare träffat på så många. Nu vet jag med mig sen innan att jag gärna letar tecken - MEN, hur stor är sannolikheten att jag stöter på samma kvinna med samma hund två dagar i rad och i helt olika delar av stan? Ok, jag kanske ser det jag själv ser. Och för den som inte förstår vad denna bullterrier skulle betyda, så är det den hund jag mest förknippar med Je. Säger man inte sådan herre (i detta fallet dam) sådan hund? Och jag VET att Je skulle kunna tänka sig just en sån. SÅ, slutsats: Je borde flytta hit eftersom jag ser saker här hela tiden som jag förknippar med henne. Jag hoppas! Fina vardagen med fina vännen, säg att det blir så!

Klappat och klart

Igår lämnade jag ifrån mig texterna. Skönt att vara färdig och det ska bli spännande att se hur publikationen ser ut på tisdag (om inget går snett). Så idag struntar jag i bildtexter och feta rubriker. I eftermiddag möter jag Car på stan istället och har jag tur kanske jag hittar någon julklapp. Efter det tar jag helg.

Groupius

Vy från ett luftslott.

De senaste dagarna är det bara samlingen från BPitch control som har snurrat i stereon. Det behövs liksom för rätta känslan, det behövs för kreativiteten. Jag älskar att få skriva Str. istället för gata samtidigt som jag minns känslan och atmosfären. Strax ska jag sätta på en kopp te och om ett tag är det möte med Herr J på MSN för att färdigställa texterna. Tschüss!

Dead-line

M har precis serverat mig spaghetti och korv vid datorn. Även fast det slabbar med ketchup trivs jag ganska bra när jag sitter och svettas över tangentbordet. På fredag är det dead-line, men för mig själv är den döda linjen imorgon under eftermiddagen.

I förmiddags var jag på stan och fikade med V. Vårt te smakade så gott att vi fyllde på våra badkarsstora muggar en extra gång och utsikten över ett blåsigt och grått Öresund var faktiskt härlig. På väg ner mot stan pratade jag med Je. Samtalet gjorde mig glad in i hjärteroten och den här gången tror jag att mina önskningar besannas.

Snart kommer M hem med en box som gör att vi har fast telefoni - det ni!

Way out

Bild: www.dissonanze.it

Idag önskar jag mig mer musik av den här tjejen + en weekend i Berlin. Tack på förhand!

Ordning och reda

Strykningen av sovrumsfönstret är klar och jag har målarfärg lite överallt. Nu är det inte så många steg kvar tills rummet är klart, men först måste jag hämta tapeterna i Malmö. Och när vardagsrummet är färdigt kan man kanske börja leva normalt igen - skönt.

Igår kom J till stan. Att ses på söder över en tallrik libanesiskt var lite som att vara tillbaka i Berlin igen. Vi konstaterade att tyskarnas Bonde söker fru verkar mer intressant och efter en kaffe latte tillsammans med M och J kom jag hem med tre skivor och en bok. Nu hoppas jag att vi kan komma igång med vårt projekt och även ro det i land.

Jag har mycket att ordna med idag. I eftermiddag kommer E på fika och imorgon kommer mormor, morfar och mamma för att se hur vi har det. Hallen är en katastrof med ytterkläder överallt, vardagsrummet svämmar över med kartonger, köket är fyllt med smågrejer och i sovrummet är det färg och verktyg i en enda röra. Så för att få lite ordning i kaoset bestämmer jag mig för att:

- Plocka iordning i hallen och bära upp skor som inte används på vinden.
- Packa upp minst tre kartonger (för att känna att något händer).
- Diska och plocka undan i köket.
- Dammsuga.

That's all for now.

Att ta tjuren vid hornen

De senaste två dagarna har jag gått av och an som i ett töcken och funderat på hur jag ska göra med jobb. Jag har haft på känn att det bara är att ringa till äldreboendet som jag jobbat på tidigare för att få några timmar då och då, men det har tagit emot eftersom det är ett speciellt jobb att jobba med gamlingar så nära inpå. Sommaren jag jobbade där var ok och jag trivdes faktiskt ganska bra, men jag är ändå orolig för hur det skulle kunna bli. Men bara för några minuter sen ringde jag äldreboendet och de sa att jag var välkommen tillbaka. Det finns inte så mycket att göra, för jag måsta få in pengar på kontot igen tills jag har fått ut min examen och jag förhoppningsvis får det lite lättare att kunna söka och få ett jobb jag är utbildad till. Antagligen kommer jag att gå brevid redan nästa vecka (det var trots allt ett bra tag sen jag jobbade där!) och sen rullar det nog på som timanställd åtminstone över jul. Nåja, kanske pushar det mig ytterligare att bli klar med ångestkompletteringen och att få ett jobb jag skulle trivas med (läs MEDIERELATERAT). Det känns i alla fall bra att ha ringt, för nu vet jag att kontot inte behöver eka LIKA tomt längre. Dessutom kommer jag kanske ha råd att köpa schysta inredningsdetaljer.

NU: spackla och grundmåla sovrumsfönstret /Ida Timell

Tvätt och kaffe

Alldeles nyss åkte "brorsan" hem efter att ha kört hit min tvätt och druckit kaffe. Fint med sällskap och att han faktiskt kom hit. Vi pratade om ditten och datten och han är ju trots allt det närmsta ett syskon jag har.

Just like money

Det blir inte jag, böcker, skivor och filmer i jul. Samma dag jag skulle provjobba fick jag reda på att svart betalning var enda alternativet och med det bestämde jag mig för att inte ta jobbet. Egentligen har jag inte råd att tacka nej, men det är inte värt det. Oseriöst, nonchalant och underbetalt - nej tack. Det jag är mest förundrad över är seriositeten innan jag fick jobbet, med seriösa intervjuer och en massa "det är bra att ha speciella kunskaper inom vissa genrer". Jag belv både chokad och besviken över vad de sa och med den nonchalans de gjorde det "fundera på hur du vill ha det och återkom om när du inte kan jobba". Vaddå inte kan jobba? Jag hade ingen aning om hur timmarna skulle vara fördelade, visste ingeting om hur många dagar jag skulle jobba. Nu är det som det är i alla fall och jag är nöjd över beslutet att inte ta jobbet. Istället får jag försöka få tag på något annat tills det rätta drömjobbet dyker upp.

Up-date

En knapp vecka i lägenheten har gjort att jag känner att jag redan trivs. Det är fortfarande annorlunda att gå ut ur porten och promenera ner mot stan och tänka att här bor jag. Nästan varje dag har jag tagit en promenad ner på stan för att få ett avbrott i uppackningen av alla flyttkartonger. Det är skön motion och rensar huvudet lite på samma gång. Igår när jag hade varit på stan ensam - köpt lite nödvändigheter till lägenheten och druckit te på Ebbas, gick jag upp för alla Kärnans trappor och tittade ut över staden. Det var fint att stå där ensam ett tag och titta ut över alla hustaken (det var först då jag insåg hur många fina hus det finns här) och ut mot Danmark. Jag försökte jämför känslan av Berlin. Än har jag inte riktigt lyckats släppa det. Det kanske inte heller är meningen. Jag konstaterade att jag hade fått mer perspektiv på vissa vardagliga saker efter halvåret utomlands. Det känns som att jag först nu har lärt mig uppskatta ensampromenader - balsam för själen emellanåt. För någon vecka sen var jag på köpcentrat och passerade butiken där mammas bästa kompis jobbar. Hon frågade vad jag hittade på och jag svarade att jag tittade på lite kläder och strax skulle gå och fika. Hon undrade med vem och jag svarade att jag var själv. "Nej men, Ida!" sa hon och menade på att vad tråkigt att vara ensam. Jag tyckte först att jo, ja kanske. Men när jag senare åt en macka och drack min kaffe latte tyckte jag att det var en lite konstig reaktion. Det var mitt eget val att åka dit ensam och jag håller fast vid att det är både bra och skönt att göra saker på egen hand ibland.

Om några timmar tar jag bussen och påbörjar min första dag på jobbet. Det känns roligt att göra något nytt och veta att det samtidigt trillar in lite pengar på kontot. Jag vet inte än hur mycket jag kommer att få jobba, men jag är tacksam för alla timmar efter att ha varit utan inkomst hur länge som helst. Så över julen är det jag och hyllmetrar med skivor, filmer och några böcker. Kul.

Saying Hoo-hoo

Efter gårdagens tristess var det skönt att komma ut på stan idag. Pappa skjutsade mig till banken så jag kunde sätta in lite pengar och plockade sen upp V för att köra oss till lägenheten - jag längtar tills vi blir färdiga med allt! Senare promenerade vi ner till Drottninggatan och fikade i chokladaffärens fönster - FINT. Satt där länge och gick förbi Bohaget innan vi tog tåget mot samma håll. Förhoppningsvis åker vi till Malmö redan på tisdag och letar efter snygga tapeter (jag säger bara Tapetorama!) och fikar. På väg hem från tåget köpte jag två ugglor från second handbutiken vid järnvägen. SAYING HOO-HOO!

Det känns som att det var evigheter sen sist jag skrev. Jag kan inte påstå att inspirationen sitter i väggarna här direkt. Just nu lyssnar jag på Tiger Lou och på hans sidoprojekt Araki som jag inte visste om att det fanns. Hade det varit i JKPG hade jag säkerligen suttit på Bernard's med J och vänt ut och in på hela grejen och frågat "Vad tycker du?", "Har du hört det senaste?" och säkerligen utbrustit "Känslan! Vilken känsla!". Jag undrar hur det kommer att kännas imorgon när M och jag har 40 minuter på stationen i JKPG innan vi tar nästa buss ännu mer norrut. M gissade på att det skulle kännas "som vanligt". Kanske är det så det kommer att vara, som att tiden bara stått stilla och vi i vanlig ordning tar bussen hem till betongghettot. Det var nästan ett år sen sist.

Idag fick jag ett långt mail från J som är på andra sidan Atlanten igen. I truly miss her. Det är nu jag vill att hon ska vara här så jag kan visa allt, diskutera allt och få den där VARDAGEN som vi alltid pratar om. Hoppas att du har det fint i Amerikat - vilken chans liksom!

Ikväll åker M och jag med ytterligare några kartonger till lägenheten och börjar även att packa upp lite. Mest önskar jag att vi kunde komma igång med målningen. Snart så.

Fredag är bästa dagen (FRIDAY I'M IN LOVE). Då har man hela helgen framför sig. Och efter helgen skriver vi papper för lägenheten. Så himla skönt. Nu ser jag fram emot eftermiddagen då M kommer hem. Jag kan inte annat än att säga att jag är trött på "ledigheten", men att dela den med den bästa över en helg är fortfarande något av det finaste. Någon gång i nästa vecka hoppas jag också att M vill åka till Tapetorama i Malmö och titta på tapeter. Pappa ska titta hur väggarna ser ut i lägenheten och se om det är möjligt att göra en fondvägg med tapet i sovrummet. Annars kanske det blir i vardagsrummet. Gud, vad jag längtar efter ett eget liv och ett eget boende igen. Det ska bli SÅ skönt.

Nu har jag skrivit och skickat brev till K som är i Estland. Det är en bedrift, att jag fick det skrivet och skickat på samma gång. Andra saker går det inte så fort med - jag måste rycka upp mig. Jag har arbetet att plocka fram igen (vilket jag gör så fort jag avslutat det här).

Annars har jag träffat V över en fika igår och imorgon (NÄR jag har ordnat allt som krävs!) ska jag träffa B. Jag saknar J och på lördag är det marknad och tillhörande fika hemma hos mamma. Jag trivs i nya frisyren and that's all for now.

Just nu är det bara den här tjejen som gäller.

22/10 13.00 Klipp + färg

Äntligen. Men jag är lite nervös, för jag vet inte exakt vad jag ska göra. Tips?

Det mesta går lite på halvfart. Men idag har jag i alla fall tvättat några maskiner, förberett intervju med Lowe, lagat mat och svarat i telefonen nu när pappa är borta. Jag trodde inte att det skulle vara så klurigt att svara på alla frågor, boka beställningar och annat. Jag har praktiskt taget tagit över företaget i tio dagar. Nåja, skönt att göra lite nytta i alla fall. Och på tal om att göra nytta är det på tiden att jag sätter mig på motionscykeln igen. Nu struntar jag i en rivig hals. Den har trots allt blivit bättre.

Nu har jag fått ett glatt besked om oväntade extrapengar samt att jag har bevittnat Jojje Jönsson göra den värsta versionen av Alphavilles Forever young.

Nu har jag fått klartecken på att betygen från Berlin ÄNTLIGEN har kommit. Nu ligger bollen helt hos mig och det är bäst att jag lägger på ett kol med kompletteringen så jag kan få ut min examen. Jag får nog helt enkelt sätta en deadline för mig själv så att det blir färdigt. En sten har i alla fall lättat nu när betygen är på rätt ställe.

Ute regnar det och är grått. Jag hoppas på en fika med C i eftermiddag på något mysigt fik och får nog inviga stövlarna jag fick av M på samma gång. Annars saknar jag att umgås med J och längtar till flytten.

Nedräkningen börjar. Om tretton dagar har vi nycklarna till lägenheten. Det känns ganska overkligt men det ska bli otroligt skönt att komma till något eget igen. Däremot kommer det nog att ta lite extra tid innan vi verkligen flyttar in, eftersom vi har tänkt att måla om två rum och eventuellt måla ett golv. Stora frågetecknet är dock om det blir en fondvägg i sovrummet eller vardagsrummet (i så fall med någon lite udda och fin tapet - jag är otroligt trött på räta, släta och enfärgade fondväggar). I sovrummet tänker jag mig något romantiskt men kombinerat med något mer manligt/ruffigt - inte sådär puttenuttigt. Gärna gammalt och nytt. Någon som vet vad jag menar? Eller någon som rentav har tips eller en inspirationsbild sådär i bakfickan?

Idag hittade jag och M en massa fina bilder på pappa.
Jag kunde inte hålla mig från att lägga upp dem här.
Pappi <3

Idag har jag:
1. Jobbat med SPSS
2. Sett reprisen Days of our lives
3. Sett ordinarie Days of our lives
4. Lagat mat
5. Bakat tigerkaka
(snart)
6. Tränat

Tecken på att jag behöver ett jobb?!

Jag fick ett fint meddelande på MySpace. Ganska precis vad jag behövde.

Thanks for your support and don't be sad not being in Berlin - it's getting grey and rainy now, fall + winter are coming for real and people get in a bad mood and grumpy, so ...!

All the best,
Marit

OH BERLIN, WIE WEIT AB BIST DU VON EINER WIRKLICHEN HAUPTSTADT?

precis det skålade vi för på V:s inflyttningsfest. de senaste veckorna har jag bara haft berlin i huvudet. jag kan inte släppa det alls. jag vet inte om det beror på att vi fortfarande är inneboende, eller det faktum att jag är utan jobb. är det vardagens tristess som äter upp mig och får mig att längta bort? jag ser fram emot att snart flytta (det handlar bara om tre veckor) och hoppas att allt känns bättre, att den längtan lägger sig. jag känner mig hopplöst understimulerad och kan knappt ta mig för det jag måste (skolgrejer), men söker jobb och hoppas på det bästa. tills vidare söker jag ny musik (helst från berlin?!) på myspace och försöker att rätta in mig i ledet för att finna ro i vardagen, HA-HA.

Hittade äntligen halsbandshänget igen som J har gjort. Jag blir så glad när jag ser den lilla jordgubben, nyckeln, melonen och hjärtat - det är så träffande.

Igår var M och jag på utställning på Dunkers tillsammans med V och A. Det var V som hade sett att utställningen skulle vara och jag hade inte riktigt koll på vad det skulle vara. Det visade sig vara en fotoutställning om Sebbe som gick bort som 16-åring på grund av tjocktarmscancer. Det var fint men ändå så hemskt att se bilderna. Fint för att familjens kärlek lyste så klart igenom fotopapret och hemskt att se en tonårskille vrida sig i smärtor samtidigt som han bara önskar att få dö. Det kändes jobbigt och så nära på något sätt. 2007 har hittills varit ett turbulent år och så mycket har hänt. Jag kunde inte låta bli att tänka på C som faktiskt gick bort, på mamma som blev sjuk (men som mår bra nu), farmor och mycket annat. Jag har nog inte tidigare varit på en utställning eller sett bilder som påverkat mig så mycket som den igår. I en av pärmarna som låg där med samlade artiklar var det någon som i en artikel menade att en text kan man sluta läsa om man vill, men ser man en bild kan man på något sätt inte värja sig emot. Jag förstår precis vad han menar.

Idag har varit en fin dag tillsammans med M. Det enda som gav dagen den där känslan av att inte var 100% bra, var incidenten när vi gick mot tåget för att åka till stan. Strax bakom oss sa någon någonting om att en påse behövdes och av känslan i rösten märkte jag att något hade hänt. Just då såg jag något vitt lurvigt som låg på rälsen och när jag tittade längre bort såg jag något så hemskt - en pudels huvud! Det var så hemskt att se, jag mådde illa ett bra tag efter det. Synen och känslan av vad den stackars ägaren måste ha sett/mått. Usch, det smärtar i bröstet. Jag kunde inte låta bli att tänka på hur jag själv mådde efter att ha sett en för mig okänd hund i den situationen och hur det då hade kännt om man hade haft oturen att få bevittna om en människa hade klivit ut på spåret. Usch! Jag mår fortfarande konstigt när jag tänker på den stackars hunden och ägaren. I övrigt har det varit en ganska bra dag med fika och fint sällskap.

Jag är mätt, varm av rödvin och lyssnar på Winnerbäcks nya skiva. Jag vet inte hur jag ska förålla mig. En person från förr (egentligen så obetydlig att jag inte ens vet om jag ska benämna henne så) hörde av sig efter att ha sett min hälsning till C på ett av alla communitiyn. Hon skrev ett mail och frågade hur det var med C och hoppades att ingenting hade hänt. Jag har fortfarande inte svarat. Som jag skrev, jag vet inte hur jag ska förhålla mig. Personen som skrev har varken jag eller C haft speciellt mycket med att göra, förutom när vi hade bandet och hon och de andra tjejerna var de värsta konkurrenterna. Till en början kunde vi prata med varandra, banden emellan, men sen kom vi att hata varandra (jag tror det var ömsesidigt) sådär som bara tonåringar kan göra. Hade jag sett henne på stan, hade C sett henne eller de andra så är jag ganska säker på att varken vi eller hon hade hälsat ens. Jag vet inte hur jag ska göra, borde jag svara? Är det bara en ärlig fråga och ett hopp om att ingeting har hänt (det har hänt) eller är det bara den rena nyfikenheten att ta reda på vad som hänt någon som man morrat åt från replokalen på andra sidan väggen? När jag skriver såhär kan jag känna att jag sakta faller tillbaka till 15 igen. Kanske är hon orolig? Kan man vara det för någon man aldrig känt? Jag vet av egen erfarenhet att man tar åt sig vid en oväntad och plötslig bortgång, även fast det hänt någon man bara träffat flyktigt på en festival (som i mitt fall, S; det är först nu jag verkligen förstår din saknad). Å andra sidan vet hon inte vad som hänt och i bakhuvudet hör jag pratet i hålan jag kommer ifrån, hur man som gamar gottar sig i andras svårigheter. Jag vet inte hur jag ska tänka, om jag ska svara. Jag undrar om någon blir lyckligare. Kanske är det bara vinets inverkan.

(Det här är tydligen perentesernas inlägg, jag vet inte ens om det är någon som bryr sig)

Idag fyller världens bästa kille år och jag har varit och lämnat in fem cv:n samt skickat ett via post. Jag gick upp halv åtta och nu satte jag mig nog ner för första gången. När jag hade lämnat mina papper handlade jag frukt och grädde till tårtan och la ihop den när jag kom hem. Ikväll blir det kalas i miniformat och imorgon åker jag kanske "hem till byn" och går en långpromenad för att kanske senare åka till köpcentrat tillsammans med mamma. Sånahär dagar känns bra, när man faktiskt uträttat lite saker. Annars har jag mest små dunbollar i huvudet med morrhår och fyra tassar.

För ett tag sen pratade jag med J om att bara gå hemma och inte göra någonting. Det börjar bli tröttsamt. Visst, jag söker jobb och tar en kaffe med någon då och då, men att inte jobba/gå i skolan börjar bli tråkigt. Anledningar:

1. Inga pengar in på kontot
2. Värdesätter inte den lediga tiden
3. Hjärnan går på sparlåga

Alla anledningar är hemska i sig, men nummer tre är kanske det hemskaste faktum. Som jag sa till J tar jag mig inte för någonting kreativt alls. Är man pressad och har mycket att göra, då faller liksom inspirationen på. Jag ser bara hur det går med inlämningsuppgiften jag jobbar med - det går segt. Gud, jag vill bara ha ett jobb!

Idag har jag varit och fikat med V. Det är lätt att prata med henne och ibland önskar jag att jag hade vågat säga mer, precis som hon.

Igår ringde farfar och var helt förstörd över att farmor får åka in och ut från sjukhuset på grund av sin arm. Jag lider verkligen med farmor, men även med farfar som jag igår för första gången hörde gråta. Det högg till i hjärtat när han berättade hur de träffades och hur han skulle känna om hon gick bort. Jag vet att farmor fixar det här, så illa är det inte. Men ändå, farfars oro. Stackarn. Jag vet inte vad som händer just nu, men 2007 måste vara det år som går till historien med olyckor och andra tråkigheter. Jag tänker på er alla.

Annars saknar jag J och C och plockar strax fram boken för att skriva några rader innan jag somnar.

Gårdagens urladdning och tröttheten på kvällen är som bortblåst. Ceremonin var fin och jag är så otroligt glad och tacksam för orden, speciellt från A. Tack alla för det ni sa och det ni gjorde - det betyder mycket. Nu måste jag ha frisk luft och göra av med lite energi - var kommer den ifrån? Under eftermiddagen har jag samlat kort på C i en speciell mapp, lyssnat på låtarna från igår, skrivit på inlämningsuppgiften och lagat mat. Vad jag än gör så är tankarna kvar. Du finns hos mig.

Jag vet inte vad jag ska skriva här längre. Nu skriver jag istället i en liten bok med blanka sidor. Det finns bara en läsare.

Huset är ett sjukhem. M och pappas sambo ligger i sängen och i telefonen svarar man med plastpåse på(?). Den här söndagen har varit den segaste någonsin. Höjdpunkterna har varit att baka äppelkaka, Kents nya singel och nya skivans omslag (förmågan att fånga ljus och känsla!). Annars inget.

Jag valde trots allt att inte gå på ceremonin; jag vill minnas dig som du var. Istället sitter jag här med regnet mot rutan och lyssnar på Feist och minns hur det var. Det är både tungt och glädjande att hösten gör intåg.

Jag vet inte hur jag ska skriva, vad jag ska säga och inte heller hur jag ska agera. Jag, med andra, har mist en vän - en vän som länge nog hade förföljts av de mörka skuggorna och som till slut valde bort livet. Jag hoppas att du har det bättre nu.

Jag har gråtit, men inte speciellt mycket. Jag försöker förstå, och till viss del förstår jag dig. Men jag saknar dig så otroligt mycket. Allt jag hoppas på är att du har det bättre nu.

Fina minnen har jag i både huvud och bröst och bilder från den tiden får det att hugga till i hjärtat. Jag minns stoltheten när du sjöng och när publiken bad om extranummer, jag minns blicken när du lyssnade och förstod, jag minns flykten och jag minns tonårens du och jag mot världen. Samtidigt minns jag bilderna från mellanstadiet - kravet att passa in, jag minns bilderna från högstadiet - att försöka räckte inte till. Alla fick kämpa, jag fick kämpa, men inte minst du. Vi höll oss över ytan, du och jag. Du ska veta att jag tycker att du var stark. Men det är hur du log, hur du rev på dina naglar och hur jag alltid kunde komma till dig som sitter kvar längst in. Jag kommer alltid att minnas dig hur du var. Alla faller vi någon gång. Jag hoppas att du känner att jag funnits till hands. Jag vill trösta mig med att alla relationer går upp och ner. Och jag lovar att jag aldrig har slutat bry mig.

Jag minns när din syster berättade att något hade hänt. Hon sa jag kunde nå dig på ett nummer. Mitt hjärta stannade för en sekund. Vi hade inte hörts på så länge. När jag äntligen nådde fram fanns det nåt vekt i din röst, men jag tyckte mig höra en glädje över att jag faktiskt hörde av mig. Jag borde hört av mig mer. Lättnaden efteråt var enorm. Du lovade att ta hand om dig.

Jag hoppas att du har det bra min vän, och jag vet att vi ses igen. Du kommer alltid att finnas kvar i mitt hjärta. Det var ju trots det vi delade, hjärta och smärta.

Sov gott.

Om en timme ungefär går M och jag på inflyttningsfest hos V. Största problemet just nu är hur håret ska hinna torka tills dess - det finns ingen hårfön här. Men något som det finns gott om här är fina möbler. Jag fullkomligt älskar stolen jag sitter på från "sent 1800-tal" som den kvarhängande auktionslappen säger. Den har ben av mörkt trä och i övrigt är den klädd i ett guldgult medaljongtyg, nästan identiskt med J's fåtölj. Fönstret bakom datorn är minst två meter högt och har en bred karm att sitta och skriva i och snegla ner över en trång liten innergård. Lägenheten är så himla fin! Jag njuter av de sista dagarna här. När M och jag får tillträde till vår är det jag som börjar gå på auktioner med jämna mellanrum!

Jag pratade nyligen med mormor som jag inte har pratat med på länge. Hon lät mycket glad och det är fint att prata med henne. Om lite mindre än två veckor kommer mormor och morfar och det ska bli roligt att träffa dem. Annars gör relationer mig fundersam. Idag såg jag ett ganska stort tecken på att en annan relation verkligen har runnit ut i sanden. Men kanske är det lika bra, jag tror inte att vi har så mycket gemensamt längre ändå.

Jag sitter bland pärmar och papper på hög och myspacear. Klaas Bosch sjunger fint och jag har antecknat namnet på en liten lapp att spara. Samtidigt fungerar inte Comviqs kundtjänst för mobiltelefoni - precis lika illa som att bussarna till stan bara går med en timmes mellanrum nuförtiden. Ikväll sover jag på Drottninggatan och imorgon blir det inflyttningsfest.

Om en stund kommer det släktingar på besök - faster K (min andra faster skulle det aldrig vara på tal om att kalla just faster) och G. Huset är upp och ner och det skyndas runt för att ta damma bort sista dammet och lägga alla saker till rätta som fallit ur ramen för hur det ska vara. I köket är det dukat med kristallglas och silverbestick. Jag vet inte vad jag ska säga.

Senare idag åker M och jag till hans mammas lägenhet i stan och sover. Det kommer att blir det närmsta vi kommer att känna hur det är att bo inne i stan och hur hösten kommer att kännas. Jag tycker om stan och känner att jag måste hitta mina ställen och tillflyktsplatser - jag behöver några favoritcafén och favoritaffärer. Att finna det måste vara att göra sig hemmastad. Trots att jag har gått gymnasiet här kan jag inte säga att jag känner mig hemma. Återigen har det blivit att komma till något nytt. Fast den här gången också till något gammalt.

Jag vet inte hur många gånger jag har talat och skrivt om nystarter. Övergångar och att lämna något gammalt. I det här fallet har jag inte kunnat lämna Tyskland/Berlin bakom mig och har gett den nystartade bloggen ett tyskt namn. Men jag har funderat lite. Att gå vidare behöver inte vara att ta ett steg framåt. Jag såg flytten från Tyskland till Sverige som en ny period, men istället för att ta mig vidare var det tillbaka till det som kallas "hem". Jag är inte bitter, det är bara en tanke som har slagit mig. Kanske var vistelsen i Berlin bara ett uppbrott i vardagen för att se något annat, samtidigt kan jag inte hålla med. Till en början var tanken att stanna längre, men planerna ändrades - med vissa kval och jobbiga omständigheter. I mitt fall kanske det blir ett steg bakåt, jag vet inte. Samtidigt fascineras jag som vanligt av att jag hela tiden anpassar mig så otroligt snabbt. Ibland är det nästan obehagligt snabbt när jag tänker efter. Är det så att jag accepterar alla situationer? Skulle det vara ett tecken på att jag inte bryr mig? Å andra sidan tror jag att tankarna om något nytt sätts på prov så fort idén om att göra något nytt dyker upp. Och som det känns maler tankarna i bakhuvudet långt innan något nytt träder i kraft.

Under tiden som jag och M bor hos pappa och hans sambo väntar vi på att få komma in i lägenheten. Det känns lite som allt har stannat upp lite här; jag är mittemellan allt - jag väntar på jobb och lägenhet. Kanske är det först då jag tar mig till nästa ruta, det är kanske först då jag tar ett steg vidare. Nu har jag tryckt på pausknappen och minns Berlin.