Separationsångest

Sista avsnittet True Blood. Känns lite vemodigt. Kändes som att avsnittet skulle slätas ut, mattas av - en fin avslutning. Men sen händer det igen. En riktig nagelbitare, en lång sådan. Välkomnar säsong tre med öppna armar när blommorna börjar slå ut igen.

Har packat väskan. Ser fram emot morgondagens resa och kvällen med spelning och tidningskollegor jag aldrig träffat. Fint.

176, förändringsjunkie?

Känner återigen hur det kliar i fingrarna, måste bara skriva några rader eller så. Kanske beror det på mörkrets intrång och stundande höst? Tycker mig känna igen årstidsrytmen och med hösten plockar jag återigen fram A partial print och känner att inspirationen faller på. Vill skriva, vill fota, vill måla om, vill byta design. Förnyelse, ja tack!

Just nu är M ute på vift och på första gången sedan tv:n lämnade lägenheten känner jag att det hade varit fint med en trots allt. Jag väntar olidligt mycket på upplösningen av True Blood säsong två och hade gärna firat med att kunna titta på den bekvämt från soffan. Måste dock erkänna viss separationsångest men planerar att ta tag i Six Feet Under (även den en Alan Ball-skapelse) som komplement sålänge. Påminner mig om att jag har en intervju imorgon med en vampyrforskare. Udda, men spännande. Måste förbereda lite mer.

Känner mig lite illamående. Magsjuka eller inbillningssjuka? Vet inte så noga.

99%

Fortfarande intet nytt på västfronten. Stora frågor står fortfarande obesvarade och tiden rinner iväg. Har inte förmågan att stressa upp mig för tillfället, men antar att jag borde. Ska göra mitt bästa för att ta reda på saker före veckan är slut.

I övermorgon väntas välkommet besök. En kaffe i chokladaffären ledde till att vi fick provsmaka nittionioprocentig choklad och att vi köpte med oss en bit finchoklad att njuta av i gott sällskap. Ser verkligen fram emot finhäng mot slutet av veckan.

I det stora hela kände jag idag att jag funnit lite av min plats på kontoret. Mycket att göra är tydligen min melodi (med viss modifikation) och får mig att blicka framåt. Jag kan gotta mig i att jag för varje nytt tillfälle kan inse att "det här är/inte är någonting för mig". I jakten på vad det rätta är (om något sådant finns) är det en triumf.

Om en stund väntas besök. Karlar på sitt håll, tjejer på sitt blir kvällens konstellation. Det passar som handen i handsken just idag. Tända lampan i fönstret, tända lite ljust (teak/kardemumma) sedan en efterlängtad middag. Så får det bli.

Längtar tillbaka

Lugnet, färgerna, luften, atmosfären. Så otroligt vackert och fridfullt.

Framåtskridande

Brukar det alltid vara så att motivation och inspiration kommer med hösten? Min besöksstatistik på biblioteket brukar normalt vara så gott som obefintlig, men under de senaste veckorna har jag varit där en hel del. Igår, när jag inväntade E, satt jag där i över en timme och skissade och funderade över kommande projekt. Det känns på något sätt fint att hösten verkligen är på ingång. Eller är den till och med här?

Om en stund dyker E upp på sin röda cykel för gemensam marmeladinhandling till scones-/TrueBloodkvällen. Men fram tills dess ska jag försöka packa lite inför fredagens avresa och gå igenom några mail.

Ser overkligt mycket fram emot fredag. På eftermiddagen kommer jag att befinna mig på en ö, mitt ute i Atlanten, och omringad av berg och glaciärer. DET är overkligt.

One.

Kan inte sluta tänka på True Blood. Kände mig tvungen att diskutera serien på kontoret över förmiddagskaffet. Längtar till del 3 på SVTPlay.

Scary monsters (and super creeps)

Bowie och söndagsslapp. Tänkte jag se första avsnittet av True blood om en stund. Funderar på kommande höst. Ett par små pusselbitar saknas.

To charge a battery

För bara en halvtimme sen avslutade jag den värsta intervjun jag någonsin gjort. Värsta, i den bemärkelse att jag inte hade huvudet, orden eller kamerabatterierna med mig alls. NOTE TO SELF: 1) ät aldrig precis före en intervju (hjärncellerna flyttar ner till magen för att bearbeta pasta), 2) se till att kamerabatterierna är laddade så att det är möjligt att ta mer än ett suddigt foto.

Happy in grey

Jag känner mig tvekande över en del av vardagen. Ibland kan jag tvivla på att man finner rätt. Jag borde samla mina tankar och spinna en tråd av funderingar och värderingar. Att hitta rätt borde vara att hitta den röda tråden. Ibland kan jag känna mig kräsen, men allt som oftast tar (snus)förnuftet över och tillbaka är jag på avstampet till Vardagen. Ställa sig in i ledet och nicka.

Just nu läser jag ytterligare en av Murakamis böcker. En del rader är skrämmande slående. Så slående att jag vill markera meningarna med en permanent penna. Jag skulle kunna riva ut en sida här, en sida där och sätta upp på väggen med häftstift. Hur kan man slå huvudet så på spiken?

Förändring, förändring. Finns det bakom nästa årstidsskifte? Finns det bakom nästa krök?

Southern comfort

Hoppas.
Innerligt.
På.
Besök.
Från.
Norr.

Whales are warm blooded and have a skeleton similar to our own

An army of dancing puppets

Inser att det var evigheter sen jag skrev sist. Sitter med gårdagens intervju men orden flyter inte riktigt som de brukade. Färdigheten försvann kanske lite med övningen. Men även om orden är som bortblåsta för stunden har jag en känsla av att kommande tidens kontinuitet med textskapande kommer att mana mig framåt. I alla fall vidare.

Jag fick en skiva häromdagen. Jag gottar mig både åt det kanske snyggaste omslaget någonsin och den isländska folktronican samtidigt.

Kan knappt vänta på vad som komma skall.

20 Hz

Om 10 minuter är M hemma.
Vi har 55 mil framför oss.
Borde vara framme vid 23.
Kommer hem om 6-7 dagar.

Dagens pryttel

Prynadsfåglar,
köpta för 15 kronor på secondhand i Jönköping.

III

Tre dagar sedan rutiner med morgontåg, överfyllt skrivbord och att torka en, två eller tre svettdroppar från pannan. Inga deadlines, ingen press.

Än så länge känns det som jag, efter över ett helt års nästan oavbrutet arbetande, har tagit semester. Jag har årstiden och sommarmånaderna på min sida. Försöker inte att stressa över att vara utan jobb. Inget ont som inte har något gott med sig, tänker jag.

Till att börja med ska jag försöka blåsa nytt liv i gamla projekt och försöka påbörja nya. Jag har bestämt mig för att ta vara på dagarna, på sommaren. För förr eller senare är det 9-till-5-liv igen.

Andas ut och påbörjar det nya.

You've done it again, Virginia

Sitter i ett mörkt kök, dricker apelsinjuice och upptäcker nytt på Spotify. Framför mig har jag en post-it: "J tipsar". Lyssnar närmare på Bat for lashes, men återkommer till The National - You've done it again, Virginia. Vill på konsert. Vill lyssna på bra musik sena sommarnätter.

What if I had a little liqueur

Den passerade veckan har varit höst. I flera bemärkelser. Te och sträckläsning, det kallar jag höst. För att fira solens återkomst har jag målat naglarna i korall/orange. Trots att det fortfarande ser aningens mörkt ut - om ett par veckor står jag utan vardagsrutiner - tänker jag inte låta sommarmånaderna gå förlorade i apati. På så vis blir det inte höst igen. Inte som det var 07. Jag ska se till att ha mycket mer att uträtta än så. För nu är det sommar. Jag inväntar solljuset.

Kryptiskt från kontoret

Saker händer, saker rör på sig. Turbulent, skulle jag vilja kalla det. Men jag är fortfarande vid gott mod och ser framåt med nyfikenhet och en gnutta hopp.

Att ta Siesta i Stockholm

Tar just nu en päron-/vaniljkesopaus och kollar upp tågbiljetter. Helgens festivalplaner gjorde igår en tvärvändning och förvandlades till en Stockholmshelg (med samma sällskap + 1), så nu gäller det att koordinera biljetter till mig och M, kattvakt m.m. Ber till biljettgudarna att priserna inte stigit, eller platserna tagit slut i eftermiddag. Med en glömd plånbok blir inga affärer gjorda.

Så, Stockholm till helgen it is. Förena nytta med nöje, slå två flugor i en smäll. Storstan med M & J, toppen!

Everyone needs a little ice cream

Jag är inte helt säker på att big pack-grönt nagellacka är min grej, trots att det är köpt i Miami och färgen påminner mig om sommardagar hos farmor när jag var 6.

Salt 'n peppa'

Skriver några ansökningar hit och dit och lyssnar på Jenny Wilson. Min relation till Jenny W har nog sedan första skivan varit ganska trevande. Det var jag som under radiosändingarna i Jönköping la in Let my shoes lead me forward på playlisten, men mycket mer än så blev det inte. Men jag säger bara Pass me the salt från senaste skivan Hardships! - så distinkt, intressant sound! Jag tror banne mig J.W har satt ner foten lite mer bestämt, och bestämt är att Hardships! kommer att ta en del utrymme på iPoden i vår.

(bild lånad från Luger)

It turns out ants, like humans, are true farmers. The only difference is that ants are farming fungus.

Jag känner mig som en flitig myra idag, men ser ändå fram emot att sätta mig på tåget hem och slå upp Kafka på stranden. M ska möta upp mig för att hämta hem den inropade spegeln från helgens auktion. Måtten var något mindre än jag trodde, men den blir nog fin ändå.

Tåg, bok och hem. Snart snart.

Allt utom Piggelin

Det regnar ute och jag är obeskrivligt trött. Vill egentligen bara hem och sova. Önskar att jag hade orkat att ta mig till Lilla Rosteriet för att köpa te. Kommer aldrig att glömma det där Sultan-någonting-teet som smakade Piggelin.

Glömde nämna att jag köpte med mig en massa bra produkter från Redken och i.D på andra sidan Atlanten. Lycklig i hjärtat, då prislapparna bara var en bråkdel av vad de är i Sverige. Tur att jag har en bra frisör som skriver shoppinglistor till mig över produkter mitt hår kan tänkas behöva.

The Turnpike through the sun state

Hur sammanfattar man en semester med så fantastiskt många nya intryck att huvudet fortfarande snurrar? Det var nog redan på Pirates of the Caribbean-turen på Disney World som vi enades om att inga ord skulle kunna ge en rättvist beskriven bild av varken åkattraktioner eller upplevelser.

Nu har jag i alla fall sett en liten del av USA, och kanske på bästa sätt; genom milslånga bilfärder någonstans mellan Miami och Orlando. Orter, vägtullar, service plazas och det mesta som nåddes av Florida's Turnpike hette någonting med sun, palm, orange eller beach. Förvånades över hur bra jag trivdes i över 35°.

Miami skulle närmast kunna beskrivas med ord som; lyxbilar, hiphop och art deco - jag har aldrig sett eller upplevt något liknande. Det konstaterade jag bland annat en kväll när vi beställde varsin färgglad drink som gjorde mig orimligt berusad av ett halvt glas. Trodde på allvar att någon hade lagt i något pulver/piller (servitrisen förklarade att det inte var så många som gillade drinken eftersom den var för stark med tre sorters rom i).

Som sagt, för många intryck för en fullvärdig redogörelse. Summan är ändå att resan får 10/10 stjärnor. Bildbevis kanske dyker upp vid ett senare tillfälle.

Miami mice

Synd är att jag inte längre hittar mitt rosa Miami Mice-linne som jag köpte på Loppan för säkert sju år sedan. För om en stund knäpper jag ihop resväskan och åker mot Köpenhamn med världens bästa. Och om sisådär 15 timmar lyfter planet mot Miami. s e m e s t e r! Miami nästa alltså.

Au revoir!

I have cut my own hair since I was 9. I am 63 now.

Klipptid inbokad i eftermiddag. Äntligen. Det känns liksom lyxigt att gå till frisören, bli ompysslad en och en halv timme (jo, det tar tid att platta ett tjockt, lockigt hår) och senare gå därifrån med knivskarpa avslut på hårtestarna. Fint.

På andra sidan väggen pratas det om Berlin som ett "big adventure". Jag håller fullständigt med.

Vampire weekend

En bra början på helgen är ett glas rött och Låt den rätte komma in. Nu går jag och lägger mig för att samla krafter till morgondagen då det mesta ska fixas och trixas med inför kommande resa. God natt.

Sunny day

Lata söndagsmorgnar är inte helt fel. Synd bara att det inte är just en sådan idag.

Koffeinkick en onsdagskväll

Jag är en millimetertunn hårsmån för att trilla dit på kaffehumör. Därför sitter jag i sängen med datorn i knäet, försöker få i mig lite a-fil med müsli (trots att eftermiddagens sushi fortfarande håller mig mätt) och hoppas på att koffeinet ska normaliseras i blodomloppet en smula.

Snubblade av en händelse in på Jonas Gardells dagbok. Nog är han smått fantastisk. Fnissar för mig själv åt några formuleringar här och där. Och visst måste Gardell och Manson, som gästade premiärsändningen av Söndagsparty, vara det mest udda paret någonsin? Ja jisses.

It's like rain on a wedding day

Förmiddagen började aningen kaotiskt. En del har lagt sig, men ett par orosmoln hänger fortfarande kvar och dinglar på en annars ganska solig bakgrund. Inget ont som inte har något gott med sig, försöker jag tänka och låter det bli eftermiddagens mantra.

Nu ser jag mest fram emot en lugn eftermiddag/kväll. Jag minns inte ens när jag sist tittade på TV med en stor kopp te framför mig.

Med en enkel tulipan

Sen igårkväll har det mesta varit fixande och trixande till dagen i ära. Om ett par timmar far vi iväg för att hurra för mormor och spelar 70årsspelet som jag pysslat ihop i smyg. Dessutom har vi med en finfin present till mamma och hennes sambo som, på grund av mitt velande, inte fått sina födelsedagspresenter än. Det kommer nästan att bli som julafton.

Bäst att piffa till sig nu.

On a friday afternoon

Fredagseftermiddagar är veckornas höjdpunkt. Tusen punkter på saker-att-göra-listan, men det kvittar. För det är fredag. Jag plarnerar att göra mina ärenden, gå hem med en låda thai som jag ska äta ihop med ett glas rött samtidigt som jag fixar det sista med morgondagens överraskning och lyssnar på bra musik. Längtar hem. Ljuva fredag.

O2,

Lunchen har lagt sig som en tung dunkudde i magen och jag skulle bergis kunna somna på plats. P3 Christer håller mig sällskap på mitt syrefattiga rum på kontoret medan jag gäspar mig igenom eftermiddagstimmarna. Idag är en mellandag, men inte i den bemärkelsen att den kantas av sysslolöshet och tumrullning. När jag avslutat dagens övningar återstår vädring och städning på hemmaplan. Men ikväll kan jag föroppningsvis njuta av rent hem och en kopp te.

Annars är det en del tankar som virvlar och far. Rastlösheten brottas med enformigheten och kanske kan en del förändringar ändå hamna på listan över framtidsutsikter. Vi får se, vi får se. Om två veckor är jag och M i alla fall påväg mot sommarhetta och friska havsbrisar. Sweet, sweet holiday.

Ordning&Reda

Frihet och lättnad. Så känner jag efter att ha tömt källare och vind på en massa prylar som inte fyller någon funktion längre. I lördags slängde vi sju flyttkartonger med skräp och nedskruvade möbler vi inte längre visste hur de hänger ihop. Ordning i kaoset, minsann! Bäst av allt var att jag äntligen, efter nästan 1½ års letande, hittade originalskivorna med Damero och Soffy O!

Camera obscura

För ett par dagar sedan köpte jag den där efterlängtade kameran som jag så gott som hållit ögonen på sen den var ny i butikerna. Bäst av allt var att priset var mycket nedsatt, vilket passar min reseplånbok alldeles utmärkt. Bara en månad kvar - ska bli kul att komma iväg och få nya miljöer att fotografera. De senaste dagarna har inte riktigt gett någon tid att prova nyinköpet.

Annars är det för närvarande lite stiltje. Läser bok nummer två av Murakami och har tankar om vad som komma skall.

Fredag

Fredagskänslan har infunnit sig på kontoret under hela dagen och om en stund tar jag helg. Eventuellt firas det med en drink senare ikväll. Otroligt skönt att inte ha tusen saker inplanerade.

Let my shoes lead me forward

Stockholmsvistelsen hjälpte nog till att kicka igång det som kan bli en bra vår, trots slask och kalla vindar. För närvarande lyser solen i på skrivbordet och jag kunde inte motstå att uppdatera med lite nya färger. I vår sätter Haruki Murakamis miljöbeskrivningar standarden för känslan och Frida Hyvönens Birds får bli de första vårdagarnas soundtrack. Det är med en bra magkänsla och nyfikna steg som jag snart kliver in i årets andra kvartal.

Två sämsta sidor

1. Övernostalgisk
2. Kan inte hantera "avsked"

Min bästa vän flyttar idag och det senaste årets varadagshändelser kommer jag att sakna på alla plan. Någon sa något "upplyftande": DET SPELAR INGEN ROLL HUR MYCKET MAN PRATAR OM ATT TRÄFFAS, FÖR DET GÖR MAN INTE ÄNDÅ. Det vägrar jag tro på.

Jag är sämst på avsked.

J, det senaste årets vardag satte standarden för hur det alltid borde vara. Jag kommer att sakna dig.

Get well soon

Solen som gick i moln

Humöret försvann ungefär med solen. Det snöar igen och snart ska jag ge mig ut i kylan. Känner mig lite villrådig. Önskar att kvällen slutar med en stor kopp te och en bra bok (om jag hade haft någon i bokhyllan).



(Jag är självklart gladgladaregladast över att M är hemma igen.)

My granny is a golden delicious

Alldeles nyss åt jag ett äpple - Golden Delicious - något jag allt som oftast tänker "tantäpple" om. Vedertaget, jag vet inte. Men jag förknippar små äpplen med mjäll smak och mjölig konsistens med tanter. Framför mig ser jag äldre damer med matsäcksmackor och en plastpåse med små okrispiga äpplen. Egentligen mer röda. Jag tänker på mormor och undrar samtidigt över ord som mormorsur, mormorskängor, mormors hosta, mormorsruta. Vilken roll har farmor spelat gentemot mormor genom tiderna? Finns det över huvud taget några farmorsord? Egentligen borde jag accosiera Golden deliciousäpplen med farmor eftersom hon ofta hade det i sin fruktskål när jag var liten.

Spring ahead

Jag undrar vad kommande vår har att erbjuda.

Russendisko und Frau Demke

På tåget till jobbet började jag lyssna på Vladimir Kaminers Russendisko. Hans ryskbrutna tyska fick mig att tänka på Frau Demke (det kändes faktiskt konstigt att aldrig få reda på hennes förnamn. På alla lappar stod det Frau Demke, ibland L.Demke. L.Demke var det mesta vi visste om henne) - lärarinnan jag hade i tyska under helvåret i Berlin.

Sista gången jag träffade Frau Demke var när jag skulle hämta ut mitt betyg i kursen. Hon hade sitt arbetsrum i en av de gamla barackerna en bit från skolans huvudbyggnad. För att komma dit var man tvungen att passera ett bygge med upptrampad jord, där man alltid skrämdes av en aggresiv hund som skällande rusade mot staketet.

När jag hade väntat utanför Frau Demkes rum med en gammal dörr med frostat glas i, fick jag komma in och möttes av ljusa väggar täckta av affischer och urklipp med stora ryska bokstäver. Jag gissade att hon var en av dem som hade lärt sig just ryska. Angående mina betyg hade det gått bättre än väntat och det var med varm hand hon överlämnade det och önskade mig lycka till i framtiden, en av mina sista skoldag.

I den ganska röriga tillvaron - om jag tänker på skolans icke-organisation - var kursen i tyska den som var roligast och den som jag var säker på att fullfölja (de andra kurserna handlade egentligen om sånt jag inte alls är särskilt intresserad av). Det enda negativa var att jag hamnat i en grupp som kanske var snäppet under mina kunskaper vad gäller att konversera, göra mig förstådd. Däremot saknar jag mycket i grammatiken. Under ett halvår pluggade jag tyska i ett slitet klassrum, med dålig luftventilation och säkert 8-10 olika nationaliteter.

Frau Demke skulle inte bara lära oss tyska språkets hemligheter utan även lära oss om Tysklands/Berlins kultur och samhälle. Ofta blev det lite övertydligt - som mycket annat i kursen - och fick kanske tyskar och deras kultur att framstå som fossil. I en lite skämtsam informationsfilm fick vi inte bara lyssna på die Prinzen (das alles ist Deutschland) utan vi fick också lära oss att tyskarna inte bara äter korv. Ofta kunde jag vara lite otålig under timmarna med tyska eftersom jag visste sedan innan att Katze är detsamma som Katt och der Weihnachtsman är detsamma som Jultomten. Men det var ändå en befriande känsla att gå till Frau Demkes timmar.

En dag diskuterade vi andra länders kultur - ofta de som vi elever kom ifrån. Finland var det land som hade högsta självmordsstatistiken utläste vi från en tabell. Frau Demke kunde vara lite väl på - "Var är M idag - det skulle vara kul att höra hennes kommentar!". M var min bordsgranne och även den enda i gruppen från Finland. En stund senare dök Ryssland upp i diskussionen. Längst fram i klassrummet satt en rysk kille - den enda, såklart. "Ja, vi vet ju - som många andra inte göra - att man faktiskt gör annat än att bara dricka Vodka", sa Frau Demke och klappade honom på axeln. Killen såg ut att vilja sjunka genom marken.

Nåja, Frau Demke var i alla fall den som lärde oss om Tyskland, pratade om sig själv i tredje person ("Frau Demke"), fick mig att genomlida många andra kurser i djupaste östberlin och verkade vara ett stort fan av Ryssland.

Nästa gång jag är i Berlin måste jag se till att träffa Herr Vladimir Kaminer, lyssna från utdrag av hans böcker och dansa till rysk musik. Ett riktigt Russendisko.