På tåget till jobbet började jag lyssna på Vladimir Kaminers Russendisko. Hans ryskbrutna tyska fick mig att tänka på Frau Demke (det kändes faktiskt konstigt att aldrig få reda på hennes förnamn. På alla lappar stod det Frau Demke, ibland L.Demke. L.Demke var det mesta vi visste om henne) - lärarinnan jag hade i tyska under helvåret i Berlin.
Sista gången jag träffade Frau Demke var när jag skulle hämta ut mitt betyg i kursen. Hon hade sitt arbetsrum i en av de gamla barackerna en bit från skolans huvudbyggnad. För att komma dit var man tvungen att passera ett bygge med upptrampad jord, där man alltid skrämdes av en aggresiv hund som skällande rusade mot staketet.
När jag hade väntat utanför Frau Demkes rum med en gammal dörr med frostat glas i, fick jag komma in och möttes av ljusa väggar täckta av affischer och urklipp med stora ryska bokstäver. Jag gissade att hon var en av dem som hade lärt sig just ryska. Angående mina betyg hade det gått bättre än väntat och det var med varm hand hon överlämnade det och önskade mig lycka till i framtiden, en av mina sista skoldag.
I den ganska röriga tillvaron - om jag tänker på skolans icke-organisation - var kursen i tyska den som var roligast och den som jag var säker på att fullfölja (de andra kurserna handlade egentligen om sånt jag inte alls är särskilt intresserad av). Det enda negativa var att jag hamnat i en grupp som kanske var snäppet under mina kunskaper vad gäller att konversera, göra mig förstådd. Däremot saknar jag mycket i grammatiken. Under ett halvår pluggade jag tyska i ett slitet klassrum, med dålig luftventilation och säkert 8-10 olika nationaliteter.
Frau Demke skulle inte bara lära oss tyska språkets hemligheter utan även lära oss om Tysklands/Berlins kultur och samhälle. Ofta blev det lite övertydligt - som mycket annat i kursen - och fick kanske tyskar och deras kultur att framstå som fossil. I en lite skämtsam informationsfilm fick vi inte bara lyssna på die Prinzen (das alles ist Deutschland) utan vi fick också lära oss att tyskarna inte bara äter korv. Ofta kunde jag vara lite otålig under timmarna med tyska eftersom jag visste sedan innan att Katze är detsamma som Katt och der Weihnachtsman är detsamma som Jultomten. Men det var ändå en befriande känsla att gå till Frau Demkes timmar.
En dag diskuterade vi andra länders kultur - ofta de som vi elever kom ifrån. Finland var det land som hade högsta självmordsstatistiken utläste vi från en tabell. Frau Demke kunde vara lite väl på - "Var är M idag - det skulle vara kul att höra hennes kommentar!". M var min bordsgranne och även den enda i gruppen från Finland. En stund senare dök Ryssland upp i diskussionen. Längst fram i klassrummet satt en rysk kille - den enda, såklart. "Ja, vi vet ju - som många andra inte göra - att man faktiskt gör annat än att bara dricka Vodka", sa Frau Demke och klappade honom på axeln. Killen såg ut att vilja sjunka genom marken.
Nåja, Frau Demke var i alla fall den som lärde oss om Tyskland, pratade om sig själv i tredje person ("Frau Demke"), fick mig att genomlida många andra kurser i djupaste östberlin och verkade vara ett stort fan av Ryssland.
Nästa gång jag är i Berlin måste jag se till att träffa Herr Vladimir Kaminer, lyssna från utdrag av hans böcker och dansa till rysk musik. Ett riktigt Russendisko.
