Våra bästa år

Igår var jag hos A och åt frukost innan jag började jobba. Eftersom vi båda har varit lediga ett tag har vi båda, nästan slaviskt, följt Days of our lives. Det var en evighet sen M och jag kom hem från Tyskland, men sedan dess (om inte längre) har de jagat Salem stalkern. Det är ju nästan patetiskt. A och jag diskuterade serien ett tag och letade efter något på Wikipedia. Jag fick två chocker:

1. Days of our lives har sänts sedan 1965!
Jag trodde att de första anvsnitten kom i början av 80-talet. Herre gud, 1965 - det är ju i närheten av TVns ankomst i Sverige!

2. Twists: Salem Serial Killer (2003-04)
Betyder det att de kommer att jaga seriemördaren under ett helt år?! Det är nästan så det känns.

Funderingar på plan 3

Vissa gånger är det inte alls roligt att jobba inom vården (jag visste från början att det inte var min grej). Igår när jag la mig hade jag en jobbig känsla i magen. Jag kunde inte riktigt sätta ord på vad det var, så jag sa till M att jag bara ville somna ifrån det när vi hade släkt lampan. Efter en stund kom jag på mig själv med att tänka på scenarion och situationer från vårdhemmet. Det tar trots allt på en, att se människor med ett helt liv bakom sig, som bor i 90-tals korridorer som inom de närmsta åren säkert är slutet. Vissa dagar kan det vara roligt att få höra om livsöden och historier från första delen av seklet, titta i fotoalbum med gulnade blad och se familjefoton på de gamlas välbevarade möbler från 50-talet. Men någonstans finns känslan kvar. Sista anhalten?

Jag lyssnar på Death cab for Cutie och har precis tagit ut en kladdkaka från ugnen. Jag har på mig min bruna klänning med vita prickar som jag hittade i Berlin, och känner mig lite som husmodern i Tom & Jerry man bara ser benen av som säger Mmm-mhhh-MM! Den svarta nya husmodern, det är kanske jag det. Efter en dag full av tvätt, disk och bakning.

Death cab for Cutie - Title and Registration

Tålamod

Jag har precis skrivit rent en intervju jag gjorde för alldeles för längesen. Ute stormar det och ikväll ska jag och M gå på bio och se Arn - Tempelriddaren. Jag måste medge att jag inte har några högre förväntningar alls, men att det ska bli spännande att se eftersom bland annat V blev positivt överraskad.

Annars kommer jag att jobba hela helgen, men det går. Extra pengar på konto. Egentligen skulle det varit pay day för mig idag också, som för alla andra, men eftersom min chef hade struntat i att hämta min lönelapp får jag vackert vänta en vecka till. Ok, det får gå.

Igår när jag fick min lönespecifikation blev jag överlycklig eftersom det såg så mycket ut, vilket jag också förklarade för chefen. Varpå hon sa att det var alldeles för lite. Det som jag läste som 4920 var i verkligheten 49.20! 49.20 i lön på en månad - hooray! Jag fick i alla fall en förklaring om att det var tillskottet som skulle komma i januari. Men utan en vanlig lön gör 49 spänn varken mer eller mindre. Om en vecka får jag riktig lön - jag längtar.

1 2 3 4

Saker och ting börjar röra på sig, bokstavligen talat. I veckan var jag och tränade mitt första medelpass och idag fick jag det glädjande beskedet att 600 kilometer kommer att förkortas till kanske 600 meter! Gud, det är för bra för att vara sant.

Ute regnar det och jag har arbetat med min slutuppgift. Även fast det är trist att skriva på någonting som man inte alls är intresserad av och även fast vädret har tröttat ut mig för längesen, så spelar det liksom ingen roll.

Grattis, min vän!

(Lyckas jag bara få ett jobb jag trivs med snart så vet jag att våren kommer bli PERFEKT!)

Feist - 1234

In the distance

[Raderat]

Finns det något vackrare än nystarter?

Solljuset faller in på vardagsrumsgolvet och jag har precis avslutat samtalet med Je. Ett samtal till 08-regionen är för det mesta den dos av push och inspiration som jag behöver ibland. Jag känner mig ganska klar i mina tankar igen. Lightness, precis som Death cab for Cutie spelar just nu.

Death cab for Cutie - Lightness

Besök

Som en skänk från ovan (ok, jag har egentligen inte råd) ringde chefen igår och sa att mina tider blev inställda både idag och imorgon. Det kunde inte komma mer lägligt! Så imorgon blir det säkert att kika på stan i gott sällskap, ta en fika och ta igen allt sedan sist. Fint.

(Och väderkartan visade sol imorgon!)

5+ och gråzon

Jag fick sådan huvudvärk att jag var tvungen att gå ut. Passade på att lämna filmen från igår. Det är grått ute och några regndroppar kommer då och då. Trots det har ett träd så smått börjat blomma på innergården. Det är väl inte så det ska vara?

Januarivädret tar kol på mig. Det är nästan så att jag saknar vintervädret, kanske kommer man att uppskatta vårvädret ytterligare lite mer. Nej, jag ångrar mig. Det får mer än gärna bli vår. När jag har varit hemma några dagar i rad och jag har sett varenda nyhetssändning mellan 07 och 15 och granskat varenda väderkarta har det slagit mig att något måste vara fel med Skåne. Även om det har varit soligt i hela Sverige, så ligger det en tjock grå massa över nordvästra Skåne. Jag har nog valt fel del av landet. GUD, jag behöver lite sol.

MEN, bättre än 25 grader i hela Götaland, strålande solsken och lätta sjöbrisar in över Skånes kuster är att Je kommer till stan imorgon. Jag ska göra allt i min makt för att försöka byta bort torsdagens pass med gamlingarna. That's all for now.

Ett litet löfte om våren

Det känns som det är vår i luften. Solen är framme och det är inte ens kallt i vinden. Det är den åttonde januari så än är inte våren här. Men det var en liten lyckokänsla jag kände i magen när jag gick till Konsum för att köpa bakpulver. Jag vet att det är månader kvar till våren, men det är inte SÅ länge. Snart kommer Je och hälsar på och i parken skuttade en liten fransk bulldog runt tillsammans med en annan hund.

Wir kinder vom Bahnhof Zoo

David Bowie - Heroes

Att drömma sig bort.

Ljuset i tunneln

Det verkar trots allt som att det ordnar sig med den borttappade lönen. Förhoppningsvis trillar det in pengar på kontot senare idag. Inga summor att bli rik på, men något i alla fall. Som det ser ut nu kommer det att lösa sig med decemberlönen också. Det ljusnar!

I fredags var jag på långfika tillsammans med S. Det var iskallt mellan husen nere på stan, men en latte och ungefär två och en halv timme senare kände jag mig belåten. Vissa personer önskar jag att jag inte hade på så långt avstånd.

Nyheter annars är att M åker till Berlin första helgen i februari och att jag samtidigt hoppas på att Je kommer och förgyller just de dagarna. Nu ska jag göra mig iordning och gå ner på stan för att hitta en födelsedagspresent till Ms bror.

Det blir aldrig som man tänker sig (nästan)

Jag sitter på pappas kontor och har skrivit ihop sex resor som ska vara med i den kommande katalogen. Utanför blåser det storm och det stör mig att se hur trött och ur form pappa är. Såklart är det bara någon släng av förkylning/influensa som vägrar släppa taget, men det faktum att han aldrig är ledig gör inte att det blir bättre precis.

I eftermiddag kommer S förbi och hämtar mig för att ta en fika på stan. Det slog mig för några dagar sen, när jag tänkte på min och S gymnasietid, att jag faktiskt har gjort det mesta som jag då tänkte mig att göra. Inför studenten satte skolan ihop en katalog med de avgående eleverna och ställde några frågor om vad man tänkte sig efter studenten och i framtiden. Under mitt foto stod det bland annat att jag ville plugga i Göteborg och senare kanske plugga utomlands. Det förstnämda förvånar mig inte, men det sista... Jag har funderat på det - var det så att jag verkligen tänkte mig det, eller ens hoppades på det? Jag minns att Je sa att en av de främsta anledningarna till att hon sökte skolan i Jönne var att det var goda chanser att åka utomlands och plugga. Det var inte en av mina anledningar. Valet handlade nog mest om att det fanns en bredd i programmet och att jag skulle få jobba en hel del praktiskt. Det är ändå intressant att se att det blev så, att jag reste utomlands. Kanske var det så att jag drömde om det, innerst inne. Kanske kände jag på mig det? Ingen aning. Men det känns ändå bra att i efterhand se att man gjort det man funderade på. Det enda som saknas från gymnasiekatalogen är att jag ska skaffa katt. I sinom tid.

Dunkelheit

I förmiddags var B och A här på fika och för att se lägenheten. Det var trevligt att ses alla tre igen (det sker för sällan!). När vi hade ätit god mat på Mezo och tittat lite på stan konstaterade vi att det bara är ljust sex timmar om dagen, innan det börjar mörkna. Deprimerande. Jag längtar verkligen till våren och ljusare tider.

I går var M och jag och fika med Jo. Om några dagar flyttar han till Berlin igen och vi passade på att stämma av lite inför kommande arbeten. Trots att jag inte har fått många jobbtider känns det som att jag kommer att ha en del järn i elden inom det närmsta. Det känns bra. Speciellt eftersom kreativiteten och motivationen tynar bort mer och mer för varje ledig dag.

Och favorit i repris: trött trött och åter trött (jag tror det är mörkret som gör det).

David Bowie - Ashes to Ashes

Leaving last year

Ut med det gamla, in med det nya - det är ungefär så det känns. Det känns uppfriskande med ett nytt år på något vis.